risefallenangel

Han såg något krossas
Allt låg som i ruiner
Barnen grät, kvinnorna skrek
Männen fann liv i sin våldsamma lek
Ett tillfredsställande, konsekvensen fanns inte mer

Bomber faller, kroppar i drivor

Ensam på knä bevittnar en ung pojke sin far

Vilande bland sina bröder, ansiktet är nu bara halvt

Inom honom växer hatet, han reser sig med blodad tand

När hämnden är tagen, då segern är vunnen

Då ska han igen gå över detta land

Så sakta som han växer kontrolleras hans hat

Makten har nu kommit till honom likt en stillhet

Hans lugn skrämmer nu hans motstånd, då hans två färgade fana uppenbaras i horisonten

Slutet är dem nu nära

Vit och svart vajar fanan i hans hand

Lyckan är inte hans förrän tiden färgat marken röd

Då deras munnar förlorat varenda tand

Ben ska brytas, skallar krossas snart har de ingen stolthet

Inget som ger dem rätt att skryta

Sanningen har blivit deras fiende

Brottet var så gammalt, något alla hade gömt

Men där fanns något de alla hade glömt

Den unge man som skonats, inom honom skulle hatet växa

Nu hade han kommit dem åter, inget minne var borta mer än det som gör att man förlåter

Då hör man hur förbrytarna från en gammal tid gråter

Slaget faller och resan mot dödens rike är nu deras nästa etapp

Han står där och blickar ut

Ånger fyller hans hjärta, det har kommit åter

Alla skrik, alla gråt och alla tjut

Dumheten hade vaknat för honom

Kunde man döda allt hat med endast ett spjut?

Jag önskar inte mitt papper tomt, sanningen skall klär det likt en klänning på en naken kropp. När jag ser dig i ögonen ser jag något gott, jag vet det finns något jag inte förstått, något som gjort att jag vill söka mera. Söka för att finna. Jag har inte något kvar att vinna hon är en underbar kvinna. Tävlingen har slutat, endast ödet kan dela mig mitt pris.
I stilla nätter förgyller skönheten omgivningen, en glans likt en diamant. Så som den listigaste tjuv stjäler du mina ord. Jag kan endast tänka dem för att inte skriva dem, kanske jag inte förtjänar det som döljs i dem?
I ensamhet dränker du mina tankar, allt där inne har slutat. Inte längre slår eller bankar.

Har du någon gång stått där, där vid ditt fönster en kall höst morgon? Stått där, endast för att gråta?
Kanske tänkt på allt ont du gjort? Allt som ont gjorts mot dig, allt det där du vägrat att förlåta?
Då tanken faller till någon du saknar, skulle du erkänna det då?
Erkänna styrkan i tårarna, i att förlåta? För att förkasta svagheten med hatet?
Om jag skulle stå där nu, se ut över alla de som passerar nedanför. Drömma om min frihet, om min styrka. Att sluta hata för att våga förlåta, för att kanske någon gång igen gråta för någon annan. Då jag önskar sanningen om dig inte skulle vara en svaghet, då sanningen inte är en lögn.
För du vet när vi ser på varandra igen, då jag kallar dig för vän. Då lögnen förvandlas till sanning, verklighet till dröm. Vi talar om det vi gjorde då, hur lyckan fanns för oss två. Just den tanken får mig att förstå hur fantasins sömmar nu bara brister.
Nu rycker det lätt i min kind igen, kanske återvänder de till mig igen. Mina tåras resa har kanske slutat, tiden för dem att återvända kanske är här?
Sakta mörknar det igen och verkligheten återvänder, där det inte finns plats för att gråta eller förlåta. Då sanningen är att du aldrig var min vän, för det vi har delat ska vi aldrig dela igen. För när saknar dig om natten det är då jag vaknar. Tårarna har kommit till mig då, men jag vet du inte kan förstå. Men vi vet, det var ingen väg att gå.