risefallenangel

Du vet att nu vill jag bara säga dig

Att kärlek är det enda sättet att beskriva den skepnad du i mina ögon har

Du gör så lycklig när du håller min hand

På väg in i ännu en resa min vän. Jag bjuder med henne om igen, igen, igen och igen. Vi sätter oss vid fönstret, allt passerar förbi. Men på denna plats vi förblir. Fast i en tanke om kärlek starkare än den mörkaste sten, mer skinande än den vackraste sommardag. Vi skådar den tillsammans hon och jag. Allt går förbi och natten blir snart vår dag.

Slingrade oss ormar, lystrade till våra andetag. Jag vill ha dig när jag är stark, när jag är svag.

Så ge dig nu till mig för att stanna alla dessa djävulens dagar. De då vi tillsammans hyllar och klagar.

Men något vill jag förtälja till dig. Att lyckan så som sorgen, så som du och så som jag har allt två ansikten. Inget är det andra likt, något lätt mot något svårt. Någon gång lycka delad med gråt. Sorgsna sånger och för många förlåt.

Du bär ringar av stål, din tillvaro den växer, blir hård.

Av tvål blir du inte längre ren, spåren i ditt ansikte är likt skrivet i sten.

Sår av alla din fel, konsekvenser av ett barnsligt spel.

Molnen har blivit mindre min vän men något växte under tiden. Allt stort blivit smått, någon slog in en stor vinst men missade det han fått. En annorlunda värld med likadana människor, du vackrare än andra. Tankarna byggde dig, tankarna förgjorde mig.

Du vet någon sa till mig att du var bra för mig. Någon annan sa att jag skulle vara ensam utan. Det var sant. Jag skulle vara utan dig. Jag var egoist, ensamheten var mitt straff, kanske min bot. Jag vill inte dela dig.

Hand i hand försvann lyckan ur de stunderna med dig. Jag är olycklig utan dig.

Egoismen smeker min självdestruktivitet till en tam katt, tillsammans allierar de sig. Allt det vackra vill de med sina vapen driva bort. Klösa, bita, riva.

Jag vill förklara berätta, äntligen få sluta gråta.

Jag saknar dig

Han såg något krossas
Allt låg som i ruiner
Barnen grät, kvinnorna skrek
Männen fann liv i sin våldsamma lek
Ett tillfredsställande, konsekvensen fanns inte mer

Bomber faller, kroppar i drivor

Ensam på knä bevittnar en ung pojke sin far

Vilande bland sina bröder, ansiktet är nu bara halvt

Inom honom växer hatet, han reser sig med blodad tand

När hämnden är tagen, då segern är vunnen

Då ska han igen gå över detta land

Så sakta som han växer kontrolleras hans hat

Makten har nu kommit till honom likt en stillhet

Hans lugn skrämmer nu hans motstånd, då hans två färgade fana uppenbaras i horisonten

Slutet är dem nu nära

Vit och svart vajar fanan i hans hand

Lyckan är inte hans förrän tiden färgat marken röd

Då deras munnar förlorat varenda tand

Ben ska brytas, skallar krossas snart har de ingen stolthet

Inget som ger dem rätt att skryta

Sanningen har blivit deras fiende

Brottet var så gammalt, något alla hade gömt

Men där fanns något de alla hade glömt

Den unge man som skonats, inom honom skulle hatet växa

Nu hade han kommit dem åter, inget minne var borta mer än det som gör att man förlåter

Då hör man hur förbrytarna från en gammal tid gråter

Slaget faller och resan mot dödens rike är nu deras nästa etapp

Han står där och blickar ut

Ånger fyller hans hjärta, det har kommit åter

Alla skrik, alla gråt och alla tjut

Dumheten hade vaknat för honom

Kunde man döda allt hat med endast ett spjut?

Så som löven vilar i olika färger på marken en kall höst morgon, finns där en stillhet.

När jag ser dig och vet att snart är du ett år närmare ålderdomens dagar. Det är då när jag beskriver för dig allt det där vackra som gör dig till dig. Som du ler när du tror att ingen ser och när du skiner upp när alla ser den kärlek du ger, Till alla ögonblick skänker du något av allt det jag inte fick.

Ensam utan ljus i ett öde hus.

Jag delar nu en del av de ord. De ord jag aldrig fick berätta för dig.

Vad ska du göra en dag som denna?

Timmarna går när tiden står still

Nu får du inte längre göra som du vill

Tiden är kommen när de tar säg rätten att säga dig

Allt du önskar och allt det du vill

Packar min väska och lämnar allt det oviktiga där hemma

Allt jag önskar och vill finner jag när jag flyr från en värld som denna

Nu när jag inte längre är er får ni stå för skatten själva

Du springer runt i cirklar har ingen ro att sitta stilla

Förvirrad söker du inte längre efter lilla

Då du vill vara som dom, de som tagit dina önskningar

De som stal din rätt att vilja

Nu bryr du dig bara om en fin bil, en liten hund och den största villa

Så ta nu vad du behöver och lämna förvirringen där hemma

Lär dig igen att säga ifrån, en dag som denna

Ta dig tiden att få din egen vilja åter

Då dagen nu kommer, frälsningen är här

För utan de ligger du inte om kvällen och gråter

När tiden för sömn innan slaveri är kommen åter

Live sång i en källargång

Kom kom vi sjunger en sång

Ja det var så en gång

Men nu ensam i ett rum fyllt av ljud kallat musik. Sången är inte längre live.

Så är inte heller känslan. Något som då var på väg, har nu kommit.

Känslan blev apatisk.

Men stilla vakar han ännu i ensamheten.

Stadens ljus och liv har nu bara blivit till en utsikts plats. Kanske kan han finna det i allt det där ingenting.

Det lätta mörker i sommarnatten kommer med kärleken till honom, Då alla fönster är släckta och gatorna blivit tysta, står han där med blicken efter något.

Då ljuset kommer förs han bort igen, men för varje gång längre. Varje morgon är en annan tid,en annan plats. Men ännu vakar han.

Sittandes vid mitt fönster en mörk sommarnatt, ser jag en mörk gestalt uppdaga sig bland träden. Sakta gled han förbi som obemärkt. Men sorgen han bar kom inte likt gestalten. Likt en levande

död. En död kropp med endast sorg som livs tecken.

Jag minns det den morgonen

Då allt började vakna så där ovanligt tidigt

Människor fyllde gatorna med mummel som snart blivit till våldsamma ord

Ondskan hade tagit över deras sinne

Med vapen i sina händer gjorde de sig nu redo

Timmar av väntan passerar i morgon dimman

Snart ska solen stiga och siluetterna på kullen ska snart uppdagas

Fienden väntar på dem i horisonten

Jag sitter vid mitt skrivbord och blickar ut genom mitt fönster på andra våningen denna morgon. Jag betraktar det skådespel som utspelar sig på gatorna. Snart ska de alla marschera in i en säker undergång. Deras ledare har talat. Deras lögner har för folket nu blivit till sanning. De hatar utan att veta varför.

Själv känner jag sorgen då jag ser deras hat. De är lamm som så lätt blivit lurade in i ett massmord. När striden är över skall marken vara färgad röd. De kroppar som finns där nere ska ligga livlösa.

Herrarna där på andra sidan kommer skåla i seger i afton.

Själv kommer jag sitta här och känna min sorg för dessa medmänniskor förvandlas till förakt. Ett förakt mot deras enkelhet, deras dumhet. De faller för de kämpar i blindo, i ett krig där ingen riktigt vet vad de kämpar för. Det är då jag faller till sans i mitt inre. Jag känner min kamp, jag vet mitt mål med den.

Friheten!

Vad är det som händer?
Något är på tok!
Vad var det som var fel?
Försöken doldes under allt det där gamla!
Var frågorna för skrämmande?
Kunde de visat något som inte vill ses?

Det dansas på gröna ängar en tidig sommar morgon. Solen stiger över granarna i fjärran då fåglarnas sång börjar vakna till liv.

Kanske hade du ristat de orden där jag missat att söka dem?

Tiden då allt ska rasa kan vara kommen. Nu när allt börjar se lite mörkare ut igen. Trots allt stiger solen ändå varje dag.
Jag kan nog aldrig glömmas ditt leende när det speglades där i solen. Men min rädsla finns där.

Kanske ska det göra så mycket ondare än det borde denna gång. Kanske mår du nu bra och går ur med huvudet högt. Men allt är för mig en gåta.

Allt förblir som gamla när allt fryser och det där inne nu är så kallt.

Likt en vind genom fönstret. Några ord utan genom tanke. All tro om omtanke var visst redan borta.

Ett andra klassens tal. Något som utställt orden på pappret som berättar sagan till något utan mening. Att det aldrig varit något där. Att talet där till henne inte hade någon mening alls. Att tiden är kastad över ruinernas brant. Att allt det jag såg bara vart en uppblåst dröm i de blinda männens sal. Då ögonen öppnas och vi ser att blindhet för den okunnighet vi har.

Kanske vaknar jag en dag och ser att jag var mer blind än någon av er andra. Eller likt ett tomt skal se jag tillbaka. Jag skrattar och gråter åt allt det jag ser. För första gången kommer jag då veta vad jag verkligen ber om.

Att jag en dag skulle fått känna den lyckliga del av detta skådespel. Men ensamheten blir min vän.

Men du ska veta att jag tänker på. Och i tanken vakar jag över dig. Då som i samma stund jag saknar dig. Jag minns dig för alltid. Nu ökar vinden och jag glider. Men min varmaste tanke skänker jag dig i varje sekund du avskyr din ensamhet då jag älskar min.