risefallenangel

Har du någon gång stått där, där vid ditt fönster en kall höst morgon? Stått där, endast för att gråta?
Kanske tänkt på allt ont du gjort? Allt som ont gjorts mot dig, allt det där du vägrat att förlåta?
Då tanken faller till någon du saknar, skulle du erkänna det då?
Erkänna styrkan i tårarna, i att förlåta? För att förkasta svagheten med hatet?
Om jag skulle stå där nu, se ut över alla de som passerar nedanför. Drömma om min frihet, om min styrka. Att sluta hata för att våga förlåta, för att kanske någon gång igen gråta för någon annan. Då jag önskar sanningen om dig inte skulle vara en svaghet, då sanningen inte är en lögn.
För du vet när vi ser på varandra igen, då jag kallar dig för vän. Då lögnen förvandlas till sanning, verklighet till dröm. Vi talar om det vi gjorde då, hur lyckan fanns för oss två. Just den tanken får mig att förstå hur fantasins sömmar nu bara brister.
Nu rycker det lätt i min kind igen, kanske återvänder de till mig igen. Mina tåras resa har kanske slutat, tiden för dem att återvända kanske är här?
Sakta mörknar det igen och verkligheten återvänder, där det inte finns plats för att gråta eller förlåta. Då sanningen är att du aldrig var min vän, för det vi har delat ska vi aldrig dela igen. För när saknar dig om natten det är då jag vaknar. Tårarna har kommit till mig då, men jag vet du inte kan förstå. Men vi vet, det var ingen väg att gå.