risefallenangel

Jag minns det den morgonen

Då allt började vakna så där ovanligt tidigt

Människor fyllde gatorna med mummel som snart blivit till våldsamma ord

Ondskan hade tagit över deras sinne

Med vapen i sina händer gjorde de sig nu redo

Timmar av väntan passerar i morgon dimman

Snart ska solen stiga och siluetterna på kullen ska snart uppdagas

Fienden väntar på dem i horisonten

Jag sitter vid mitt skrivbord och blickar ut genom mitt fönster på andra våningen denna morgon. Jag betraktar det skådespel som utspelar sig på gatorna. Snart ska de alla marschera in i en säker undergång. Deras ledare har talat. Deras lögner har för folket nu blivit till sanning. De hatar utan att veta varför.

Själv känner jag sorgen då jag ser deras hat. De är lamm som så lätt blivit lurade in i ett massmord. När striden är över skall marken vara färgad röd. De kroppar som finns där nere ska ligga livlösa.

Herrarna där på andra sidan kommer skåla i seger i afton.

Själv kommer jag sitta här och känna min sorg för dessa medmänniskor förvandlas till förakt. Ett förakt mot deras enkelhet, deras dumhet. De faller för de kämpar i blindo, i ett krig där ingen riktigt vet vad de kämpar för. Det är då jag faller till sans i mitt inre. Jag känner min kamp, jag vet mitt mål med den.

Friheten!

Vad är det som händer?
Något är på tok!
Vad var det som var fel?
Försöken doldes under allt det där gamla!
Var frågorna för skrämmande?
Kunde de visat något som inte vill ses?

Det dansas på gröna ängar en tidig sommar morgon. Solen stiger över granarna i fjärran då fåglarnas sång börjar vakna till liv.

Kanske hade du ristat de orden där jag missat att söka dem?

Tiden då allt ska rasa kan vara kommen. Nu när allt börjar se lite mörkare ut igen. Trots allt stiger solen ändå varje dag.
Jag kan nog aldrig glömmas ditt leende när det speglades där i solen. Men min rädsla finns där.

Kanske ska det göra så mycket ondare än det borde denna gång. Kanske mår du nu bra och går ur med huvudet högt. Men allt är för mig en gåta.

Allt förblir som gamla när allt fryser och det där inne nu är så kallt.

Likt en vind genom fönstret. Några ord utan genom tanke. All tro om omtanke var visst redan borta.

Ett andra klassens tal. Något som utställt orden på pappret som berättar sagan till något utan mening. Att det aldrig varit något där. Att talet där till henne inte hade någon mening alls. Att tiden är kastad över ruinernas brant. Att allt det jag såg bara vart en uppblåst dröm i de blinda männens sal. Då ögonen öppnas och vi ser att blindhet för den okunnighet vi har.

Kanske vaknar jag en dag och ser att jag var mer blind än någon av er andra. Eller likt ett tomt skal se jag tillbaka. Jag skrattar och gråter åt allt det jag ser. För första gången kommer jag då veta vad jag verkligen ber om.

Att jag en dag skulle fått känna den lyckliga del av detta skådespel. Men ensamheten blir min vän.

Men du ska veta att jag tänker på. Och i tanken vakar jag över dig. Då som i samma stund jag saknar dig. Jag minns dig för alltid. Nu ökar vinden och jag glider. Men min varmaste tanke skänker jag dig i varje sekund du avskyr din ensamhet då jag älskar min.