Så som ni faller där ni står!
Jag minns det den morgonen
Då allt började vakna så där ovanligt tidigt
Människor fyllde gatorna med mummel som snart blivit till våldsamma ord
Ondskan hade tagit över deras sinne
Med vapen i sina händer gjorde de sig nu redo
Timmar av väntan passerar i morgon dimman
Snart ska solen stiga och siluetterna på kullen ska snart uppdagas
Fienden väntar på dem i horisonten
Jag sitter vid mitt skrivbord och blickar ut genom mitt fönster på andra våningen denna morgon. Jag betraktar det skådespel som utspelar sig på gatorna. Snart ska de alla marschera in i en säker undergång. Deras ledare har talat. Deras lögner har för folket nu blivit till sanning. De hatar utan att veta varför.
Själv känner jag sorgen då jag ser deras hat. De är lamm som så lätt blivit lurade in i ett massmord. När striden är över skall marken vara färgad röd. De kroppar som finns där nere ska ligga livlösa.
Herrarna där på andra sidan kommer skåla i seger i afton.
Själv kommer jag sitta här och känna min sorg för dessa medmänniskor förvandlas till förakt. Ett förakt mot deras enkelhet, deras dumhet. De faller för de kämpar i blindo, i ett krig där ingen riktigt vet vad de kämpar för. Det är då jag faller till sans i mitt inre. Jag känner min kamp, jag vet mitt mål med den.
Friheten!
