En del av ett spel som kallas fel
Så som löven vilar i olika färger på marken en kall höst morgon, finns där en stillhet.
När jag ser dig och vet att snart är du ett år närmare ålderdomens dagar. Det är då när jag beskriver för dig allt det där vackra som gör dig till dig. Som du ler när du tror att ingen ser och när du skiner upp när alla ser den kärlek du ger, Till alla ögonblick skänker du något av allt det jag inte fick.
Ensam utan ljus i ett öde hus.
Jag delar nu en del av de ord. De ord jag aldrig fick berätta för dig.
Tidsfördrivet är kärleken i denna!
Vad ska du göra en dag som denna?
Timmarna går när tiden står still
Nu får du inte längre göra som du vill
Tiden är kommen när de tar säg rätten att säga dig
Allt du önskar och allt det du vill
Packar min väska och lämnar allt det oviktiga där hemma
Allt jag önskar och vill finner jag när jag flyr från en värld som denna
Nu när jag inte längre är er får ni stå för skatten själva
Du springer runt i cirklar har ingen ro att sitta stilla
Förvirrad söker du inte längre efter lilla
Då du vill vara som dom, de som tagit dina önskningar
De som stal din rätt att vilja
Nu bryr du dig bara om en fin bil, en liten hund och den största villa
Så ta nu vad du behöver och lämna förvirringen där hemma
Lär dig igen att säga ifrån, en dag som denna
Ta dig tiden att få din egen vilja åter
Då dagen nu kommer, frälsningen är här
För utan de ligger du inte om kvällen och gråter
När tiden för sömn innan slaveri är kommen åter
Kanske då är nu, som då var nu. Eller kanske bara det blev så här.
Live sång i en källargång
Kom kom vi sjunger en sång
Ja det var så en gång
Men nu ensam i ett rum fyllt av ljud kallat musik. Sången är inte längre live.
Så är inte heller känslan. Något som då var på väg, har nu kommit.
Känslan blev apatisk.
Men stilla vakar han ännu i ensamheten.
Stadens ljus och liv har nu bara blivit till en utsikts plats. Kanske kan han finna det i allt det där ingenting.
Det lätta mörker i sommarnatten kommer med kärleken till honom, Då alla fönster är släckta och gatorna blivit tysta, står han där med blicken efter något.
Då ljuset kommer förs han bort igen, men för varje gång längre. Varje morgon är en annan tid,en annan plats. Men ännu vakar han.
Sittandes vid mitt fönster en mörk sommarnatt, ser jag en mörk gestalt uppdaga sig bland träden. Sakta gled han förbi som obemärkt. Men sorgen han bar kom inte likt gestalten. Likt en levande
död. En död kropp med endast sorg som livs tecken.
