risefallenangel

Det ointresse som väcker intresse, ett falsk intresse? Kanske av att vi fostras till att vara artiga. Intresse utan förståelse, samma intresse som svalnar.
Allting gömde sig i höstens dimma. Men osäkerheten, det där obekväma, känslan av misstag sken igenom med solens styrka. Det var i ett rum där all kunskap förvandlades till ren okunskap. Alla kunskaper förlorade sitt värde. En situation där ens kunskap inte hade en plats. Missförtåndet om människors acceptans och tolerans. Förträngande av deras skam.
Skiner ensamheten i tvåsamheten? Föder den förste den andra eller den andra den förste? Kanske är det individuellt... Händer det alla? Vad föds i skammen? Vem föder skammen? Kanske är den mest överflöd. Till mest för dem som kanske vill känna mer än de borde. Vem är någon annan att föda din skam? Skammmen borde vara själv vald men ovälkommen.
Jag betvivlar starkt att alla människor mår bra av att känna skam. Och de som mår bra av det, de tror jag att omgivningen ofta skänker dem utan några ånger. Även i kanske i fler fall än faktum skulle visa rättvist. Jag vill gärna tro att det finns en plats för alla men idag ser jag att min önskan är nog större. Ur en mer realistisk tanke föds tron om att männsikan faktiskt skapat samhällen av olika slag, där det finns individer som inte skulle passa i något av dem. Ignorans, brist på själv insikt, djuriska flock tankar som förvrängs.

Öppnade du någosnsin ditt sinne, ville du se som kanske någon annan ser, på fler sätt än ett? Ställde du de frågor du ville eller gömde du dig för mörket och rädslan jag födde? Kanske var allt en säsong i en epsiod som borde glömts innan den föddes. Kanske skullle vi funnits mer än vad som var det som var du och det som var jag. Aldrig vi. Kanske är det svaret på felet. Det skulle aldrig blivit. Minns du när vi senast hade en koversation som inte var beklädd med hat i maskerad med våran kärlek.... Det gör inte längre jag. Jag minns heller när jag skrev till dig sist, troligtvis var jag bedövad på något sätt. Men jag minns vad jag skrev, jag minns också att du inte längre läser det jag skriver. Så nu skriver jag kanske inte längre till dig, utan till den du var. Jag har börjat glömma dig. Jag minns dig i glada stunder, jag minns ditt leende. Jag minns din kropp, din själ. Din nakna kropp i skenet av en tidig morgon i maj när jag stod i fönstret och sökte mig bort. Men det är vad är, nu är det bara minnen. En dag kommer det vara glömt, obetydelsefullt. Som någon smart fan sa, jag vet inte vem. Men citat är inte mindre värt för det. "För evigt är bara en lögn i samförstånd".

Det knackde på dörren en kväll, du var där då. Du stod där utanför, för första gången ensam.