Så som stjärnorna gjorde sig för mig i natt min skatt.
Nätterna blir längre igen, så jag bjuder molly på besök i afton.
Sången talar så det hörs då orden berör.
Jag såg mot stjärnorna inatt, jag såg två själar skrämda av varandra när jag såg mot marken igen. I en dans av skräck lekte de runt varandra i sin fysiska form, i jakten efter ett sätt att finna komunikation.
Min blick reser sig mot skyn igen då de dansat förbi, då tänker jag på dig. Kanske färdas du ute i det hav som så vackret glittrar över mig. På en kudde någonstans kanske du vilar i den ljuvaste sömn, då i mitt hjärta du vilar tryggt.
Röken stiger, jag höjer glaset åter igen och dricker med den tanke av dig. Då jag känner mig svag, då jag åter igen saknar dig. Det är då den tanke värmer mig.
Lugnar på det sätt som talar till mitt sinne, det som får mig lite närmare min stillhet.
Då finner jag vägen åter igen och flaskan blir min enda vän.
En väg som ratats av många, på samma gång den hjälpt drömmar att fångas. I sol så som i regn. Med gott och ont har den delat sin visdom hos många fler än bara två. Men trots att vägen är delad i två, kan du söka och behålla ditt friska till sinns. Då den dag du tänker tillbaka och förstår. Förstår att tacken skall vila i det du då minns.
Imorgon då solen stiger kommer dagen ännu försent, min väntan likt oändligt lång. En evighet av saknad.
Kan det vara denna milda dom?
Sången talar så det hörs då orden berör.
Jag såg mot stjärnorna inatt, jag såg två själar skrämda av varandra när jag såg mot marken igen. I en dans av skräck lekte de runt varandra i sin fysiska form, i jakten efter ett sätt att finna komunikation.
Min blick reser sig mot skyn igen då de dansat förbi, då tänker jag på dig. Kanske färdas du ute i det hav som så vackret glittrar över mig. På en kudde någonstans kanske du vilar i den ljuvaste sömn, då i mitt hjärta du vilar tryggt.
Röken stiger, jag höjer glaset åter igen och dricker med den tanke av dig. Då jag känner mig svag, då jag åter igen saknar dig. Det är då den tanke värmer mig.
Lugnar på det sätt som talar till mitt sinne, det som får mig lite närmare min stillhet.
Då finner jag vägen åter igen och flaskan blir min enda vän.
En väg som ratats av många, på samma gång den hjälpt drömmar att fångas. I sol så som i regn. Med gott och ont har den delat sin visdom hos många fler än bara två. Men trots att vägen är delad i två, kan du söka och behålla ditt friska till sinns. Då den dag du tänker tillbaka och förstår. Förstår att tacken skall vila i det du då minns.
Imorgon då solen stiger kommer dagen ännu försent, min väntan likt oändligt lång. En evighet av saknad.
Kan det vara denna milda dom?
Kan domen någonsin vara mild? Kan någonsin vara hård?
Kanske ska allt bara väntas på rätt håll likt en tärning, med ett kast bestämmer vi sanningen.
Allt likt en gåta, Kanske dagen då jag åter lämnar del av en måltid i en annan kultur.
Kanske då ska allt i dur stå klart och förklaras tur i tur.
Dagen jag då jag ber att få levat fri och ej i bur.
Kanske ska allt bara väntas på rätt håll likt en tärning, med ett kast bestämmer vi sanningen.
Allt likt en gåta, Kanske dagen då jag åter lämnar del av en måltid i en annan kultur.
Kanske då ska allt i dur stå klart och förklaras tur i tur.
Dagen jag då jag ber att få levat fri och ej i bur.
Kommentarer
Trackback
