Som vadå?
Sista dagen
Det blöder i magen
Vi talar om de öppna såren
Minns alla glada sånger vi sjunger om våren
Drömmer om en framtid i en utopi för alla som är som vi
Fulla av saknad, fulla av sorg, fulla av sprit
Drömmar om lycka , glädje, dans och sång
Om allt det som alla vill uppleva någon gång
Glädjen lever i solen med stjärnorna som speglar oss med värme
I det grönaste sommar gräset där vi beskådar hur dagen blir till natt
Och är lyckliga
Dock endast i fantasin
Frågan och svaret på... absolut ingenting
Det ointresse som väcker intresse, ett falsk intresse? Kanske av att vi fostras till att vara artiga. Intresse utan förståelse, samma intresse som svalnar.
Allting gömde sig i höstens dimma. Men osäkerheten, det där obekväma, känslan av misstag sken igenom med solens styrka. Det var i ett rum där all kunskap förvandlades till ren okunskap. Alla kunskaper förlorade sitt värde. En situation där ens kunskap inte hade en plats. Missförtåndet om människors acceptans och tolerans. Förträngande av deras skam.
Skiner ensamheten i tvåsamheten? Föder den förste den andra eller den andra den förste? Kanske är det individuellt... Händer det alla? Vad föds i skammen? Vem föder skammen? Kanske är den mest överflöd. Till mest för dem som kanske vill känna mer än de borde. Vem är någon annan att föda din skam? Skammmen borde vara själv vald men ovälkommen.
Jag betvivlar starkt att alla människor mår bra av att känna skam. Och de som mår bra av det, de tror jag att omgivningen ofta skänker dem utan några ånger. Även i kanske i fler fall än faktum skulle visa rättvist. Jag vill gärna tro att det finns en plats för alla men idag ser jag att min önskan är nog större. Ur en mer realistisk tanke föds tron om att männsikan faktiskt skapat samhällen av olika slag, där det finns individer som inte skulle passa i något av dem. Ignorans, brist på själv insikt, djuriska flock tankar som förvrängs.
Öppnade du någosnsin ditt sinne, ville du se som kanske någon annan ser, på fler sätt än ett? Ställde du de frågor du ville eller gömde du dig för mörket och rädslan jag födde? Kanske var allt en säsong i en epsiod som borde glömts innan den föddes. Kanske skullle vi funnits mer än vad som var det som var du och det som var jag. Aldrig vi. Kanske är det svaret på felet. Det skulle aldrig blivit. Minns du när vi senast hade en koversation som inte var beklädd med hat i maskerad med våran kärlek.... Det gör inte längre jag. Jag minns heller när jag skrev till dig sist, troligtvis var jag bedövad på något sätt. Men jag minns vad jag skrev, jag minns också att du inte längre läser det jag skriver. Så nu skriver jag kanske inte längre till dig, utan till den du var. Jag har börjat glömma dig. Jag minns dig i glada stunder, jag minns ditt leende. Jag minns din kropp, din själ. Din nakna kropp i skenet av en tidig morgon i maj när jag stod i fönstret och sökte mig bort. Men det är vad är, nu är det bara minnen. En dag kommer det vara glömt, obetydelsefullt. Som någon smart fan sa, jag vet inte vem. Men citat är inte mindre värt för det. "För evigt är bara en lögn i samförstånd".
Det knackde på dörren en kväll, du var där då. Du stod där utanför, för första gången ensam.
Så som en sång
Längre hår med läkande sår
Sanningen om logik kan döljas i lyrik
Livet leks framför publik
Livet levs i mystik
Jag såg dig när jag vakna
Något var borta, jag hade glömt att man kunde sakna
Stillsamhet, tvåsamhet
Lugnet som av musik
Skattjakt
Har du sett ditt liv
Det var en gång täckt av kristaller
Nu ekar ljuden utanför ett galler av träd
Jag hör hennes tassar i det mörkaste mörker
Låt det aldrig ta slut, låt mig aldrig hitta ut
Där utanför blir livet likt i en bur
Här inne är jag fri i mitt mörker
Ingen tomhet, ingen ensamhet, inget sökande
Men våren kommer nu i svindlande fart och natten blir allt ljusare
Värmen fyller saknaden
Snart ska mörkret försvinna för oss en hel natt
Då vår jakt når sitt slut skall vi vänta denna ljusa natt
På den plats där vi begravt all kärlek i en skatt
En saga för dig
Du vet att nu vill jag bara säga dig
Att kärlek är det enda sättet att beskriva den skepnad du i mina ögon har
Du gör så lycklig när du håller min hand
På väg in i ännu en resa min vän. Jag bjuder med henne om igen, igen, igen och igen. Vi sätter oss vid fönstret, allt passerar förbi. Men på denna plats vi förblir. Fast i en tanke om kärlek starkare än den mörkaste sten, mer skinande än den vackraste sommardag. Vi skådar den tillsammans hon och jag. Allt går förbi och natten blir snart vår dag.
Slingrade oss ormar, lystrade till våra andetag. Jag vill ha dig när jag är stark, när jag är svag.
Så ge dig nu till mig för att stanna alla dessa djävulens dagar. De då vi tillsammans hyllar och klagar.
Men något vill jag förtälja till dig. Att lyckan så som sorgen, så som du och så som jag har allt två ansikten. Inget är det andra likt, något lätt mot något svårt. Någon gång lycka delad med gråt. Sorgsna sånger och för många förlåt.
..
Du bär ringar av stål, din tillvaro den växer, blir hård.
Av tvål blir du inte längre ren, spåren i ditt ansikte är likt skrivet i sten.
Sår av alla din fel, konsekvenser av ett barnsligt spel.
Molnen har blivit mindre min vän men något växte under tiden. Allt stort blivit smått, någon slog in en stor vinst men missade det han fått. En annorlunda värld med likadana människor, du vackrare än andra. Tankarna byggde dig, tankarna förgjorde mig.
Du vet någon sa till mig att du var bra för mig. Någon annan sa att jag skulle vara ensam utan. Det var sant. Jag skulle vara utan dig. Jag var egoist, ensamheten var mitt straff, kanske min bot. Jag vill inte dela dig.
Hand i hand försvann lyckan ur de stunderna med dig. Jag är olycklig utan dig.
Egoismen smeker min självdestruktivitet till en tam katt, tillsammans allierar de sig. Allt det vackra vill de med sina vapen driva bort. Klösa, bita, riva.
Jag vill förklara berätta, äntligen få sluta gråta.
Jag saknar dig
Tämligen
Vakna nu, du syster min! Dagen är kommen, dagen är fin!
Då alla dansar nakna, så som jag och du!
Men ingen äger en kropp vacker så som din
Domedagen är vår, snart har alla vaknat och insett då svin är allt de är
Fula fulla av svett med en stor brist på vett och etikett
Knäna lyfter oss och snart läker våra sår
Efter alla år, det stora fula som efter er makt består
Vi står och vi ser när vi ber mot skyn, att rasera allt det fula som framför oss nu står!
Blickar över ryggar mot himmelen, ansikten i dyn och ingen förstår
Vad döden för er var värd är något allas våra förstånd förgår.
Med ångest i förakt får vi faktum på allt vi sagt
Något ska falla, då något ska resa sig. I en tid då alla ska vara tillsammans för varandra på varje mans hand skall jag nu be för dig. Sanningen vilar för oss alla likt en syster eller en bror du saknar min vän.
Så i mörker och sång i rus fullt av en vacker jargong, lyssnar jag stilla till ödets gonggong
Kärlek eller hat? Kanske bara dumhet på ett fat?
Han såg något krossas
Allt låg som i ruiner
Barnen grät, kvinnorna skrek
Männen fann liv i sin våldsamma lek
Ett tillfredsställande, konsekvensen fanns inte mer
Bomber faller, kroppar i drivor
Ensam på knä bevittnar en ung pojke sin far
Vilande bland sina bröder, ansiktet är nu bara halvt
Inom honom växer hatet, han reser sig med blodad tand
När hämnden är tagen, då segern är vunnen
Då ska han igen gå över detta land
Så sakta som han växer kontrolleras hans hat
Makten har nu kommit till honom likt en stillhet
Hans lugn skrämmer nu hans motstånd, då hans två färgade fana uppenbaras i horisonten
Slutet är dem nu nära
Vit och svart vajar fanan i hans hand
Lyckan är inte hans förrän tiden färgat marken röd
Då deras munnar förlorat varenda tand
Ben ska brytas, skallar krossas snart har de ingen stolthet
Inget som ger dem rätt att skryta
Sanningen har blivit deras fiende
Brottet var så gammalt, något alla hade gömt
Men där fanns något de alla hade glömt
Den unge man som skonats, inom honom skulle hatet växa
Nu hade han kommit dem åter, inget minne var borta mer än det som gör att man förlåter
Då hör man hur förbrytarna från en gammal tid gråter
Slaget faller och resan mot dödens rike är nu deras nästa etapp
Han står där och blickar ut
Ånger fyller hans hjärta, det har kommit åter
Alla skrik, alla gråt och alla tjut
Dumheten hade vaknat för honom
Kunde man döda allt hat med endast ett spjut?
Det första kan aldrig vara det sista
I stilla nätter förgyller skönheten omgivningen, en glans likt en diamant. Så som den listigaste tjuv stjäler du mina ord. Jag kan endast tänka dem för att inte skriva dem, kanske jag inte förtjänar det som döljs i dem?
I ensamhet dränker du mina tankar, allt där inne har slutat. Inte längre slår eller bankar.
Vänd om
Kanske tänkt på allt ont du gjort? Allt som ont gjorts mot dig, allt det där du vägrat att förlåta?
Då tanken faller till någon du saknar, skulle du erkänna det då?
Erkänna styrkan i tårarna, i att förlåta? För att förkasta svagheten med hatet?
Om jag skulle stå där nu, se ut över alla de som passerar nedanför. Drömma om min frihet, om min styrka. Att sluta hata för att våga förlåta, för att kanske någon gång igen gråta för någon annan. Då jag önskar sanningen om dig inte skulle vara en svaghet, då sanningen inte är en lögn.
För du vet när vi ser på varandra igen, då jag kallar dig för vän. Då lögnen förvandlas till sanning, verklighet till dröm. Vi talar om det vi gjorde då, hur lyckan fanns för oss två. Just den tanken får mig att förstå hur fantasins sömmar nu bara brister.
Nu rycker det lätt i min kind igen, kanske återvänder de till mig igen. Mina tåras resa har kanske slutat, tiden för dem att återvända kanske är här?
Sakta mörknar det igen och verkligheten återvänder, där det inte finns plats för att gråta eller förlåta. Då sanningen är att du aldrig var min vän, för det vi har delat ska vi aldrig dela igen. För när saknar dig om natten det är då jag vaknar. Tårarna har kommit till mig då, men jag vet du inte kan förstå. Men vi vet, det var ingen väg att gå.
Epok
Jag vet inte!
Går det fort? Går det sakta?
Kanske står allt bara stilla!
Eller är det bara en synvilla?
Talar du någonsin om mig?
Så som jag gör om dig?
Jag vet att hon alltid ska finnas där bakom för mig, Så som han för dig.
Vill du se en saga med mig?
Så som jag vill dela en med dig?
För du vet det rycker i alla mina muskler när jag tänker på dig.
Har du sett en demon kastas ner mot avgrunden?
Så som jag sett den resa sig efteråt?
Nej han tilltalar inte dig!
Minns du va jag sa?
Skrämmer jag dig?
Nej du ska inte frukta mig!
Ska jag vända och gå?
Vill du ge mig allt jag kan få?
Som jag vill ge det till dig!
Så snälla nu när jag på knä står med bönen i mina händer.
Kan du få mig att förstå?
Vad är det som gör att allt glöder?
Har du svaren?
Jag söker dem nu innan jag förblöder!
Det stormar inatt, det stormar om dig!
Om morgonen när allt är som mest stilla, så som om natten när inget finns där. Nej inget som kan göra oss illa.
Jag hör hur du andas lätt när jag lyssnar efter tystnaden.
Den morgonen har nu gått för att bli till natt, efter ha blivit till dag och sedan natt för att återvända till natt igen.
Du sa att orden förlorat sin mening. Kanske är det sanningen att tiden för handling är kommen, då ordens tyngd ligger i en tillfällig vila.
Då jag blickar ut över den vildvuxna trädgården utanför, då ser jag hur stormen där ute skänker rytmen i grenarnas höstlövs dans.
I brinnande färger lyser de svagt när de seglar mot marken i den mörka ocktober natten.
När de klär marken växer känslan av liv där under stjärnorna.Nu sjunger regnet när dess droppar träffar de nyfallna löven. Allt har vuxit till en scen för världens skådespel, där naturens invånare är aktörer. Stillheten liksom tillgivenheten letar sig fram bakom skådespelet. Och allt har blivit till det som är du.
Allt är nu vackert för stunden igen, du vandrar i mina tankars land.
När jag flyter ut i skyn och får betrakta skådespelet från ovan, då vandrar du där genom mina drömmars land. Du lever ut i din roll i det skådespel som spelas där. En en mans show, med samma utfylnad av scenen likt naturen.
Med en skönhet att klä hela världen med.
Det är då jag som mest önskar att du skulle vila i min famn.
En del av ett spel som kallas fel
Så som löven vilar i olika färger på marken en kall höst morgon, finns där en stillhet.
När jag ser dig och vet att snart är du ett år närmare ålderdomens dagar. Det är då när jag beskriver för dig allt det där vackra som gör dig till dig. Som du ler när du tror att ingen ser och när du skiner upp när alla ser den kärlek du ger, Till alla ögonblick skänker du något av allt det jag inte fick.
Ensam utan ljus i ett öde hus.
Jag delar nu en del av de ord. De ord jag aldrig fick berätta för dig.
Tidsfördrivet är kärleken i denna!
Vad ska du göra en dag som denna?
Timmarna går när tiden står still
Nu får du inte längre göra som du vill
Tiden är kommen när de tar säg rätten att säga dig
Allt du önskar och allt det du vill
Packar min väska och lämnar allt det oviktiga där hemma
Allt jag önskar och vill finner jag när jag flyr från en värld som denna
Nu när jag inte längre är er får ni stå för skatten själva
Du springer runt i cirklar har ingen ro att sitta stilla
Förvirrad söker du inte längre efter lilla
Då du vill vara som dom, de som tagit dina önskningar
De som stal din rätt att vilja
Nu bryr du dig bara om en fin bil, en liten hund och den största villa
Så ta nu vad du behöver och lämna förvirringen där hemma
Lär dig igen att säga ifrån, en dag som denna
Ta dig tiden att få din egen vilja åter
Då dagen nu kommer, frälsningen är här
För utan de ligger du inte om kvällen och gråter
När tiden för sömn innan slaveri är kommen åter
